Ohoj Här kommer den nu!
Det hela började med att vattnet gick på onsdagen den 11/12 omkring 17 tiden. Henrik var nere i källaren och högg ved medans jag var på toa. Hade precis kissat färdigt och det började rinna. Blev osäker och tänkte med lite skräckblandad förtjusning att det kanske var vattnet som gick. Satt där ganska länge då de kom som i omgångar. Gjorde det bästa av situationen och tog på mig ett trosskydd (hade inga bindor hemma) och gick till datorn för att se hur de var. Visste att man skulle ta en binda och sedan ringde jag in till förlossningen. Berättade då att jag var i vecka 39 och att jag tror att vattnet gick. Sade att det fortsatte att komma och att jag började få lite mensvärk. Hon svarade då att det är okej att vattnet börjar gå i de veckorna och frågade om det var genomskinligt. Först blev jag osäker när hon sade att det var okej. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända nu. Hon fick mitt personnr så hon kunde öppna upp min journal och sade att jag och Henrik kunde komma in men att om vi ville äta middag innan eller höll på att äta middag innan så var det okej. Bara att vi skulle komma innan klockan åtta då vi skulle bli kopplad till en ctg och göra en kurva och ta reda på om det var vattenavgång eller inte.
När Henrik väl kom upp så sade jag det att vattnet rinner! Han frågade först om vi var tvugna att åka in nu och jag sade att vi hade till åtta på oss. Nu blev jag lite små stressad men ändå inte. Stressad över att det bara fortsatte rinna och att vattnet kom mer och mer och jag spenderade mesta tiden tills vi åkte på toaletten då det var bekvämare. Vi hämtade bb-väskan och lade den i bilen och efter ytterligare en stund så satt vi i bilen och åkte in. Vi var inne 19:10 och åkte hem strax efter klockan åtta.
När vi väl hade kommit in fick jag gå på toaletten och lämna urin prov och även byta till en riktig binda och vattnet rann bara mer och mer. Jag fick lägga mig i sängen och blev kopplad till att göra ctg kurvan. Vi var där inne på rummet och pratade och lyssnade på hjärtat. Barnmorskorna kollade för att undersöka om det var vattenavgång eller inte. Medans jag låg där kände jag då och då att det började göra lite ont och efter en liten stund släppte det. Det kom några gånger men inte så ofta och jag förstod då att det var värkar jag hade.
Det var vattenavgång och dem skickade hem oss samma kväll men på torsdagen den 12.e skulle vi tillbaka 9.30 på morgonen. Värkarna började komma mer och mer nu men fortfarande var de oregelbundet. Vi åkte till Max och beställde mat eftersom vi inte ätit någon middag och där började värkarna bli lite "hårdare". 6 minuter senare kom en till och ungefär så höll de på hela vägen hem. Jag andades igenom varje värk som kom. Jag satt med en värktimer på kvällen och värkarna höll oftast i sig 30-40 sekunder och kom oftast med 4 eller 9 minuters mellanrum. Sent gick vi och lade oss, men jag lyckades bara sova ungefär 30 minuter om ens det innan jag var tvungen att kliva upp för värkarna gjorde mycket ondare nu. Jag låg en stund först och kände att ligga på sidan gjorde ännu mer ont när värkarna kom än när jag stod eller satt.
Jag ringde in igen och sade det att jag varit där kvällen före och att värkarna gjorde mycket mer ont nu och vid 6 på morgonen åkte vi in igen. Jag satt och andades igenom värkarna och blev kopplad till en kurva igen när vi var där på förlossningen. Nu blev jag inskriven och dem pratade om att vi skulle sova över och att om det inte satte igång närmare kvällen skulle jag bli igångsatt på fredag morgon. Jag hade oregelbundna värkar men som blev mer och mer intensiva tyckte jag. Ju längre dagen gick desto ondare gjorde det. Jag bad om att få en värme kudde och det hjälpte lite grann. Jag fick även penicilline dropp och antibiotika då det var fritt upp att bli infekterat och bakterier då förlossningen inte riktigt satte igång. Det var så hela torsdagen och på kvällen fick jag en bricanyl spruta för att lugna värkarna och fick även morfin, alvedon och en insomningstablett för att sova.
Stormen Ivar slog igenom denna natten och jag vaknade upp omkring 1-2 kanske då vinden var så stark ute. Försökte somna om och en smäll fick mig att rycka till ordentligt. Henrik låg i sängen bredvid mig och jag såg inte fönstret som var bakom honom. Men det lät som att det var något där. Jag höjde mig upp och såg att ena sidofönsret var öppet! Tryckte på signal knappen och in kom en barnmorska och jag pekade mot fönstret och sade att det var öppet. Då vaknade Henrik också. Hon hämtade dit en annan bm och dem båda var förvånade eftersom att fönstren var tydligen ett som inte skulle gå att öppna. Dem gick iväg och letade efter ett handtag så att dem kunde stänga fönstret igen.
På fredag morgon väckte Henrik mig när några läkare och barnmorskor kom in i rummet. Dem pratade om dagens upplägg och vid nio fick jag värkstimulerande dropp som dom var 20.e minut ökade. Vid elva blev jag undersökt och var bara öppen 3 cm och min tapp var 1,5cm. Vi gick och åt lunch och då kom bm och höjde droppet igen. Nu började värkarna att bli annorlunda och det tryckte på något fruktansvärt neråt och det började göra grymt mycket ondare. Jag andades igenom värkarna och när vi ätit klart gick vi tillbaka till rummet och jag fick stanna till flera gånger när värkarna kom för det gjorde riktigt ont nu. Jag satte mig i stolen mittemot Henrik på rummet och andades igenom värkarna som kom tätare och tätare. Henrik masserade min ländrygg då det gjorde ont och gick och värmde värmekuddarna hade två stycken nu och lade dem på ryggen min.
Värkarna gjorde så ont nu att jag grät när dem kom. Jag bad Henrik ringa på bm så dem kunde undersöka mig. Klockan var omkring 12 nu och jag var fortfarande bara öppen 3 cm men tappen var helt utplånad så dem ökade droppet ännu mer. Nu låg jag i sängen med värmekuddarna och stog ut med värkarna knappt. Tänkte hela tiden att snart är hon här! Hon är snart i din famn. Men grät också då jag inte hade öppnat mig nå mer då värkarna var annorlunda.
När klockan var omkring 13-13:15 bad jag dem komma in och undersöka mig igen då jag ville ha epidural. Hon ville inte först undersöka för jag grät så otroligt när jag fick veta att tappen endast var utplånad. Hon ville att vi skulle vänta till klockan 14 då de var byte av personal men när hon såg hur mycket jag grät när värkarna kom undersökte hon mig ändå och jag var öppen 4 cm och hon sade att hon skulle prata med narkosläkaren. Jag fick vänta ytterligare en kvart eller så då omkring halv 2 eller om klockan var tjugofem i två så kom narkosläkaren in. Jag fick lägga mig på sidan. Benen ihop så gott det gick och verkligen kura ihop mig. Henrik och en barnmorska höll mig om nacken/axlarna och jag kurade så mycket jag kunde och andades trots värkarna och hon satte edan och det gick. När den slog in gjorde värkarna inte alls lika ont, men jag kände dem fortfarande och dem kom oftare. Vid fyra undersökte dem mig igen och då var jag öppen 6-7 cm och dem ökade droppet. Jag andades igenom värkarna och nu fick jag inte äta mer då det var så nära sade dem. Jag skämtade med Henrik och sade att det kanske blir bäbis innan klockan åtta. Vid sju var jag öppen 9 cm och hade en kant men huvudet hade inte kommit ner i bäckengången än. Jag fick testa att ställa mig på knä i sängen och luta mig mot kanten för att försöka få ner huvudet. När klockan närmade sig åtta var jag öppen 9-10 cm men hade fortfarande en kant och huvudet hade endast kommit ner en aning. Värkarna var riktigt täta nu och kom ungefär 4 stycken inom några minuter och jag andades och andades. Stod så ett tag och en stund senare ungefär halv nio klockan nio kom hon och skulle undersöka mig igen och hon kände det att huvudet var fortfarande väldigt högt och jag var nu öppen 10 cm men hade en kant.
Efter klockan nio kom ena läkaren från morgonen och skulle undersöka för att känna om vi skulle använda en sugklocka eller inte. Minns att jag sade till Henrik att jag hellre tar kejsarsnitt än sugklocka. Han undersökte mig och sade det att det inte var någon mening med att ta sugklocka då huvudet var alldeles för högt så de blev kejsarsnitt. Dem flyttade över mig till en annan säng och tog bort mitt värkdropp och hade fått mer antibiotika och dem gav mig en bricanyl spruta igen för att stoppa värkarna jag hade. Jag hade kvar eda slangen så dem kunde ge mig när jag kom ner. Henrik följde med. Jag fick vara vaken och Henrik satt vid mitt huvud.
När klockan var kvart i tio hade dem inte fått ut henne än, men 21:57 kom hon ut och jag fick glädjetårar i ögonen när jag hörde henne gråta. Dem kom fram med henne till mitt huvud så jag fick se henne och Henrik följde med dem ut och jag låg där och var så lycklig. Efter ett tag kom Henrik in igen och jag låg där på bordet och tittade på honom och Lily. Det var ganska annorlunda känsla att ligga där på bordet och narkosläkaren sade allt i förväg vad dem skulle göra och när och efter ett tag frågar Henrik hur jag mår och jag svarar med svag röst: Jag mår illa. Och alla var beredda med spy påsen och jag kan säga att det var det mest traumatiska med hela förlossningen, hur jag kräkade och det var så hemskt att ligga där och vara fast och ha så mycket som kom upp och det kändes som kroppen krampade men efter det var allting mycket bättre.
När jag låg under där hörde jag läkaren säga något och en annan sade: "Blir storlek 10 bra?" Ja svarade han och Henrik berättade i efterhand att han hade råkat sticka sig på synålen och bytte då handske när jag låg där. När dem väl låååångt senare hade sytt ihop mig klart åkte vi ut och jag fick byta säng igen. Dem lyfte mig med en hiss och jag blundade på vägen tillbaka upp till bb och jag hade Lily på bröstet och det var underbart.
Väl inne på rummet fick jag hålla Lily och vi testade att amma och satan vad ont det gjorde först så fick testa med amningsnapp och det funkade galant. Bm gick igen och efter en liten stund märkte vi att Lily blev annorlunda. Jag bad Henrik att ringa efter dem och jag sade att Lily verkade annorlunda. För innan bm kom märkte jag att Lily bara gav ifrån sig några få ljud och blev mindre och mindre "aktiv" och när bm kom in och tog henne märkte vi att något inte var rätt. Hon gnuggade som lite på hennes bröst och ropade efter en annan bm och sen sprang hon ut ur rummet och jag och Henrik var kvar. Efter några minuter kom hon tillbaka och berättade att Lily fick andas i en mask som gav lite motstånd för hennes lungor och tyckte det var konstigt att hon bara slutade andas då hon hade mått bra innan och under förlossningen. Det var verkligen hemskt och kan säga att än idag sådär 6 dagar senare så är jag fortfarande orolig för att hon ska sluta andas!
Imorn är hon en vecka gammal redan och amningen och sömnen går hand i hand nu och jag och Henrik är hur lycklig som helst som har henne och hon är världens vackraste lilla tös <3
Jag måste säga att jag tycker ändå att jag hade en väldigt bra förlossning. Hade bara värmekuddarna och sen edan som smärtlindring och dagen efter kom läkaren som gjorde snittet och berättade att allting gick jättebra och utan komplikationer och att jag kommer kunna få fler barn senare och det känns skönt att veta. :)
Däremot så ska jag den 8.e januari på röntgen för att ta reda på varför huvudet inte kom ner i bäckengången då jag var fullt öppen med kant och hade täta regelbundna värkar. Jag hoppas innerligt att det bara var denna gång som de blir såhär och att när vi väl någon gång i framtiden vill ha ett syskon till Lily kommer kunna föda vaginalt.
Lilygumman <3
Ja denna var min berättelse. :)
